Kväll! Sitter och skriver på en psykologigrej som ska vara inne imorrn. Men sånt vill ni ju inte läsa om. Idag har jag o Agge varrt på roadtrip till Växjö! Jävla skvättande biljävlar! Thank god för GPS! Och thank god för min Istapp-cd som ledde vägen hem när jag fick köra ensam. Nä, fast nu orkar jag nog inte skriva mer.
Eller? För Henk och jag var på bio efteråt. Dendär 2012. Katastroffilm nummer… hur många? Men faktiskt.. så var den riktigt bra. Tror jag. Jag har väldigt svårt för att riktigt gilla katastroffilmer, behöver vanligtvis smälta dem ganska länge. Just denhär filmen kändes ändå rätt orginell, ur katastrofvinkeln. Fast det var naturligtvis patriotiskt (inga flaggor dock), en osjälvisk president (svart iofs, men Morgan Freeman har ju också varrt president innan), en självisk elak auktoritär kille, mycket GUD, grymt mycket action (bra som fan) och en splittrad familj med en frånvarande pappa. Bra grejer var den rika ryssen. -”Wow, what a big car!” -”Of course, it´s russian.” Och ja, originaliteten. Den var lång som fasen, 2.5 h, men det gjord eliksom inget. Det var gött att titta på och absolut inte seg, jesus, verkligen inte. Fast som sagt, jag kanske hatar den när jag smält den. Men just nu, i katastroffilmsgenren: 4 av 5 smulpajer!
TJA!